Pilgrimsfalken (falco peregrinus) är Hallands landskapsfågel.

Utseende

Hos pilgrimsfalken är honan något större än hanen – hanen är ungefär lika stor som en kråka medan honan är lika stor som en korp. Förutom storleksskillnaden har de liknande utseende, med mörk ovansida och ljus undersida med tät grå vattring. Dessutom har de båda en mörk ansiktsmask som nästan ser ut som en huva. Kroppslängden ligger på runt 40-50 cm medan vingspannet ligger på runt 80-110 cm. Den har svartaktig näbb och gula fötter med svarta klor.

Föda

Pilgrimsfalken äter främst duvor och andra fåglar av liknande storlek som den jagar genom att göra ett störtdyk rätt in bytet. En pilgrimsfalk som störtdyker kan komma upp i en hastighet av 320 km/h eller mer, vilket gör den till en av världens snabbaste djur. Kollisionen dödar oftast bytet på direkten och om bytet inte är dött än är det tillräckligt skadat för att pilgrimsfalken inte ska ha några problem att ge en nådastöt.

Utbredning i Sverige

I Sverige är pilgrimsfalken rödlistad som ’nära hotad’ trots att den på global skala räknas som ’livskraftig’. Den största boven i Sverige är DDT, ett bekämpningsmedel som användes flitigt mellan 1950-talet till 1990. Medlet hade oerhörd effekt på pilgrimsfalkarna, eftersom de åt fåglar som levde nära människor och därför hade gift i sig. Giftet gjorde att pilgrimsfalkarnas ägg hade tunnare skal än vanligt, vilket ledde till att många av de gick sönder när föräldrarna ruvade på dem. Nuförtiden har svenskarna med hjälp av Naturskyddsföreningen lyckats få upp antalet till lite över 1200 häckande par i Sverige, de flesta av dem i Götaland.

Häckning

Pilgrimsfalken häckar ofta på klipphyllor eller andra typer av branta terränger. Om de hittar ett övergivet bo på ett lämpligt ställe tar de ofta över det för eget bruk. De lägger ett till fyra ägg som de båda ruvar på i upp till 35 dagar. Efter att ungarna har kläckts är de flygfärdiga efter runt 40 dagar.